Äntligen... Nu är Melwin här!

I måndags skulle jag till förlossningen i Karlskoga på undersökning eftersom jag hade gått över tiden, 41+6. Kl 8 skulle vi vara där.

Kl 04,30 vaknar jag av att jag har lite värkar. Tar de inte allt för allvarligt, vi skulle ju ändå till förlossningen. Först kopplade det inte för mej att det var värkar jag hade, det var inte förrän jag började spy som det gick upp ett ljus för mej. Jag hade hört innan att man brukar sköta magen innan det drar igång och det hade inte jag gjort så jag trodde jag var förstoppad först. På väg till Karlskoga har jag 7 min mellan värkarna. Oj, tänker jag, det blir nog barn idag.. När vi kommer fram blir jag placerad i ett rum, där de tar CTG på mej o då har jag 3-5min mellan värkarna och eftersom jag har ca 3 mil till Karlskoga så fick jag stanna kvar annars hade jag fått åkt hem igen.

Lite närmare förmiddagen och lunch så fick jag bada och Rickard fick hela tiden höja värmen på vattnet.. O det var verkligen skönt. Man blev totalt avslappnad och värkarna kändes mindre. Rekomenderar det starkt! Efter badet blev värkarna intensivare hela tiden och Bm såg att jag var öppen 10cm nu! Hon frågade när vattnet gick, ingen aning svarade jag, i badet kanske? Nej, det skulle märkas svarade hon. Så hon gissade på att jag haft vattenavgång under graviditeten så därför fanns det inget vatten kvar nu. Det kan nog stämma att det var så.

Jag fick en morfinspruta mot värkarna så jag kunde slappna av lite mer. Det var den enda smärtlindring jag hade fram till ca kl 21,00 då jag fick lustgas. Värkarna avslutades aldrig innan nästa värk kom och så fort jag rörde på mej så gjorde det skitont. Eftersom huvudet inte var nerträngt i bäckenet så var jag tvungen att röra på mej. Det var ingen annan förlossning där då så jag hade 3 Bm och en praktikant som skulle gå med mej. Efter 2 timmar så hade huvudet fortfarande inte trängt ner så då avgjorde läkaren att det fickbli snitt. De förberedde mej och sprang iväg med mej mot operation, Rickard sprang med han med förstås.. Jag valde att bli nedsövd, för att jag hade sånna otroliga smärtor och kände att jag skulle inte klara mer. Jag var verkligen helt slut.

Rickard sövde ner mej och kl 23,26 den 29/12 är Melwin äntligen född. 3250g och 50 cm lång. Kl 02,30 kom Rickard till mej på uppvaket och med sej hade han lille Melwin. Jag vaknade till av att en kille gav mej smärtlindring och att det automatiska blodtrycket spände till i armen. Jag hörde hur han ringde till förlossningen och bad dem be Rickard och min nyfödde prins komma ner. Innan de kom vet jag hade jag tänkte på 3 saker.. Tänk om Rickard sagt att han ska heta Melwin och så är det absolut ingen Melwin. När är han född? igår eller idag? Det sista jag hann tänka innan de kom var, hur stor är han och hur mår han, är han frisk? ser allt bra ut?.. Det gjorde det och han var verkligen en Melwin. Min Melwin.

Jag blev sedan sängliggande 1 dygn och Rickard skötte allt, jag hade bara ansvar för amningen så det var lite skönt, men samtidigt fruktansvärt frustrerande.. På nyårsafton duschade jag. Väldigt skönt och behövligt, men jag tror jag aldrig har duschat så fort i hela mitt liv, jag var verkligen helt snurrig efter att ha legat över 1 dygn.

Jätte osköna sängar var det på BB också. Efter 4 dygn där så ville man bara hem till sin egen sköna säng. Både Rickard och jag hade sjukt ont i ryggen. Och maten var inge bra heller, men det kan bero på att jag inte hade någon matlust då.
2:a natten tror jag det var , då hade Melwin lågt blodsocker så de tog han för att ge han mat och då fick Rickard och jag sova 5 timmar.
Man fick inte ge bebisen napp förrän den kan suga på puppen. Och Melwin hade problem med det så han skrek hela nätter, sista natten på bb så fick vi ge han nappen och då sov han.. Jag hade inte tillräckligt med mjölk så han blev mätt så han fick tillägg hela tiden.. Men som tur är funkar det nu när vi är hemma.

Han är helt perfekt, han är så himla fin och snäll, min lillprins..

Hade tänkt lagt upp bilder, men det är nå program som inte funkar så det får bli senare :(

Vill tilägga.. Jag förstår mina pensionärer bättre nu, när jag har vart med om liknade förflyttningar själv. Jag ska aldrig någonsin mer be dom dra upp sej i sängen när de har smärtor, för det gör så fruktansvärt ont. Jag hade kateter så det vet jag också hur det känns. Herregud vad orolig jag var för påsen, att de skulle råka dra ur den. Haha